Bygget är på gång ordentligt nu, syns väl egentligen inte att det hänt så mycket idag, men det har varit ett väldigt bankande och spikande så något måste ju snickaren gjort. Vid 15-tiden fick han dock ge upp då det åskade och regnade löjligt mycket.

Har så smått börjat kolla på markiser eller iallafall något slags sol/regnskydd. Det är helt fantastiskt dyrt har jag upptäckt. Så i år får vi nog nöja oss med varsin keps när vi sitter ute. Jag kunde knappt bry mig mindre, bara jag får en altan att sitta på!

Dag två på vårt altanbygge, det går ju framåt! Skulle tro att alla plintarna är på plats nu och en hel del trä har det kommit på idag. Man börjar ana att det är en altan som växer fram. Vi har fått tag på en väldigt trevlig snickare, sonen är överförtjust för han får hjälpa till så länge han inte är i vägen eller nära någon såg.

Maken har ritat klart staketet i dag och jag blev så förvånad, inte visste jag att han hade en sån konstnärlig ådra i sig. Visserligen har jag dikterat ganska bra hur staketet ska se ut men maken har lagt till små detaljer som liksom satte pricken över i:et. Om ett par dagar kan jag förhoppningsvis visa resultatet här på bloggen.

Nu ska jag servera grillad korv med bröd till de hungriga altanbyggarna, det förjänar de nu efter en hård arbetsdag!

Bättre sent än aldrig heter det ju... snickaren skulle ha kommit för flera veckor sedan men varje gång vi ringt har han skjutit upp det hela en vecka. Nu idag kom han så äntligen, ingen kan vara gladare än jag! Det lustiga är att inte förrän fyra minuter innan vår snickare rullade in på gården hade vi bestämt altanens form och var öppningarna ut i trädgården skulle bli, så väntan kanske ändå har haft sin funktion.

Maken har hyvlat, målat, oljat och grävt, allt för att förbereda för Gudens... förlåt, snickarens ankomst. Trots detta gick större delen av dagen åt till att gräva ut en mastodontsten som med några centimeter förstörde för själva bärlinans fäste (fina ord som jag inte har en aning om vad de står för). Överallt där man gräver finner vi mängder med stora och små stenar, de ligger i ett visst mönster så troligen har här stått ett hus förut. Lite spännande, vet ju att detta huset byggdes 1847 men jag har ingen aning om vad som stod här innan. Vi hittade en grisskelett i vardagsrumsgolvet när vi gjorde om grunden så något slags fähus kanske?

Nog om det, så här långt har vi iallafall kommit första dagen, lite plintar är klara och den arkeologiska utgrävningen är klar. Drömmen om en egen altan börjar ta form. Jag har så smått börjat kolla efter markiser, parasoll och segeldukar, någon slags skugga måste vi ha eftersom altanen har söderläge. Om vi har råd med det i år återstår att se, kanske blir att önska sig lämplig skugganordning i 35-årspresent nästa år. Tänk, nästa vecka vid den här tiden finns det ett golv att gå på här!

Jaha, så var semestern slut för denna gången. Känns riktigt bra faktiskt måste jag säga. Jag gillar ju mitt jobb och mina arbetskamrater är de bästa man kan ha. Går på 21.30 ikväll och sen blir det ytterligare fem nätter denna veckan.

Tänk att man ser fram emot så till semestern och sedan bara är glad att den är över. Varje år innan semestern lyckas jag på nåt sätt lyckas glömma att maken fortfarnde måste jobba och att barnens dagis och fritids är avbokade. Så gissa vem som i nästan fem veckor har stått med matlagning, dammsugning, gräsklippning och tvätten... samtididigt som man ska medla mellan barnen som ständigt är osams. Så egentligen börjar ju min semester nu. Fast vi hade det ganska bra på vår campingsemester även om det var lite jagande efter lillmonstret.

Igår kväll somnade ligisten kl 20, sonen har hittat en kompis här på campingen så han såg vi inte till förrän klockan var 22. Däremellan satt vi och grillade korv, kollade lite på tv, jag tog en cider och maken en Lapin. Så i två timmar stornjöt vi utan tjatande barn, gassande sol och hade en skönt avbrott från jagandet av tvååringen. Idag satte allt igång igen, men jag kan leva hela dan idag på de två timmarna. Har vi tur så tar värmen ut sin rätt på vår lilla ligistängel och hon somnar utan bråk och tjat i kväll också!

Att jag är trött på att jaga barn har också  berikat lilltösens språk betydligt. Igår i affären stack hon iväg, innan jag hunnit fram till henne hade hon fått tag på ett paket Bregott och hivade med kraft iväg det över golvet. Jag utbrast förtvivlat "Men för..." längre hann jag inte (och hade nog faktiskt inte tänkt säga mer heller) förrän hon med klar och tydlig röst ropade ut "Men för helvete mamma!". Dessa ord upprepades flertalet gånger med stor förtjusning från dotterns sida samtidigt som både fördömande och roade blickar följde vår väg från mejeridisken tillbaka till vår vagn. Så mitt nyårssommarslöfte blir att sluta svära så förbannat. Jag är väl medveten om att jag svär då och då men det är ju inte förrän man får det kastat i ansiktet av en tvååring som man inser hur illa det låter. Undrar om man får abstinens? Kanske skulle hålla mig till att bara svära när inte barnen är med?:-) 

Hur fan tänker svenska folket som åker iväg med bil och husvagn till knökfulla campingplatser. Här sitter de sedan i sina förtält och svettas som grisar under solvarma dagar och på de något svalare kvällarna pimplas det vin och öl för att slutligen lägga sig i den fuktiga och allt för heta husvagn exakt kl 22.30 Några har barn med sig och spenderar dagarna som ovan men med det undantag att de måste jaga små tvååriga ligister över hela campingen också. De små ligisterna kryper in i andras förtält, bygger med duplo mitt på vägen och stoppar trafiken, vägrar att sova på kvällen och äter glass till de kräks på mattan i yttertältet. Det är det här som tusentals svenskar ser fram emot varje sommar och faktiskt också genomför!

Eftersom jag tillhör det svenska folket så är det även så här jag spenderar en vecka i juli varje år. Just nu har jag en kort frist då tvååringen och maken gått till servicehuset för en dusch. Sonen är ju nio och underhåller sig själv som tur är. Jag har inte motionerat så här mycket sedan förra året vid den här tiden. Om någon sett Star Trek så vet ni vad beama är, just den egenskapen är de flesta tvååringar födda med, de kan molekylärt transportera sig flera hundra meter från utgångsläget under loppet av bara någon sekund. Om man vänder bort huvudet under just den sekunden är de spårlöst försvunna och man får börja springa planlöst i jakt på den lilla ligisten. I mitt spår lämnar jag efter mig en strid ström av evigt upprepade ord...."sluta nu", "snälla stanna", "men för hel***e", etc, etc...

Så varför jag envisas med att kalla detta semester börjar te sig som en gåta för mig. Måste fundera på detta en stund...