Hur fan tänker svenska folket som åker iväg med bil och husvagn till knökfulla campingplatser. Här sitter de sedan i sina förtält och svettas som grisar under solvarma dagar och på de något svalare kvällarna pimplas det vin och öl för att slutligen lägga sig i den fuktiga och allt för heta husvagn exakt kl 22.30 Några har barn med sig och spenderar dagarna som ovan men med det undantag att de måste jaga små tvååriga ligister över hela campingen också. De små ligisterna kryper in i andras förtält, bygger med duplo mitt på vägen och stoppar trafiken, vägrar att sova på kvällen och äter glass till de kräks på mattan i yttertältet. Det är det här som tusentals svenskar ser fram emot varje sommar och faktiskt också genomför!

Eftersom jag tillhör det svenska folket så är det även så här jag spenderar en vecka i juli varje år. Just nu har jag en kort frist då tvååringen och maken gått till servicehuset för en dusch. Sonen är ju nio och underhåller sig själv som tur är. Jag har inte motionerat så här mycket sedan förra året vid den här tiden. Om någon sett Star Trek så vet ni vad beama är, just den egenskapen är de flesta tvååringar födda med, de kan molekylärt transportera sig flera hundra meter från utgångsläget under loppet av bara någon sekund. Om man vänder bort huvudet under just den sekunden är de spårlöst försvunna och man får börja springa planlöst i jakt på den lilla ligisten. I mitt spår lämnar jag efter mig en strid ström av evigt upprepade ord...."sluta nu", "snälla stanna", "men för hel***e", etc, etc...

Så varför jag envisas med att kalla detta semester börjar te sig som en gåta för mig. Måste fundera på detta en stund...