Bullarna blev en riktig hit! Har inte bakat på flera år, trots att mina bullar blev smått berömda för några år sedan på grund av sin fantastiska smak och konsistens. Faktiskt inte bara skryt, visserligen bor jag på en liten ort, men de ÄR faktiskt lite kända, mina kanel/kardemummabullar. Maken blev överlycklig och nästan lite tårögd när han kom hem från en lång dag framför hyveln och kände doften av de nybakade konstverken. (Och gissa om han förtjänade lite extra kärlek då han hyvlade alla plankorna till altangolvet igår!).

En smärre katastrof har förresten inträffat, en av mina vackra vita utekrukor har gått sönder (lite). Sonen skulle bära undan häcksaxen och tappade den på ena krukan!!! Egentligen kunde det vara värre, den är ju väldigt tunn och skör så hela borde ha gått sönder, istället gick det loss ett par små bitar på kanten. Brukar i vanliga fall bry mig föga om såna saker, jag är trots allt keramiker och kan göra nya grejer... men just dessa krukor har fått en speciell plats i mitt hjärta. Tyvärr lånade jag stämplarna till krukorna och har inte kvar dem, så nya kan jag inte göra just nu heller. Fast nu blev jag visst sugen på att dreja lite, tror jag tar med mig barnen till verkstan och kör några varv på drejskivan. 

Hade en riktigt lugn midsommarafton i går då jag var tvungen att gå upp tidigt idag för att måla huset. Gaveln måste bli klar innan snickaren kommer och bygger vår altan. Redan less på målning, trots att jag inte målat en planka än, gick jag ut i morses för att hämta målarhink och pensel. Hade inte mer än hunnit till garaget då en rejäl åskknall och en ordentlig störskur saboterade alla måleriplaner. Kan väl inte säga att jag är överdrivet ledsen över detta, visserligen skjuts det hela på framtiden och jag måste trots allt göra det. Men då jag är en person som uppskattar att leva i nuet så är jag väldigt nöjd med lördagens ändrade planer.

Jag och barnen beslutade oss för att göra kanelbullar istället, så nu sitter jag här och väntar på att de vackra skapelserna ska jäsa innan de hamnar i ugnen. Barnen har gjort "bulltårtor" och en "bullråtta" själv bestämde jag mig för att göra den vanliga runda sorten... sicken trist bullmamma!

Idag börjar semestern! Jobbade min sista natt i natt och jag har redan hunnit förbereda för fem lata veckor. Har trimmat kanterna på gräsmattan och rensat ur ett par land. Imorgon ska huset grundstädas och bilen tvättas. Sedan kan jag med gott samvete ligga i hängmattan några veckor.

Det enda vi har planerat just nu är att bygga den efterlängtade altanen. Snickaren var här i förrgår och han trodde han kunde komma i början av juni. Det blir nog lite dyrare än vi tänkte men det skiter jag i, det ska bli så underbart med en altan att sitta på. Och dessutom fick vi ju något för prisökningen, snickaren hade väldigt fina idéer om hur vi kunde göra för att få den snyggare och mer funktionell.

Kanske tar vi husvagnen till kusten några dagar, men vi får se. Det finns mycket att göra med huset nu och för en gångs skull känner jag faktiskt inte för att åka iväg heller.

Så kom man hem efter en natt på jobbet, trött, hungrig och med en sänglängtan. Men vad finner jag!? Vår "lilla" vän har funnit sitt hörn i köket igen! Vet egentligen inte om jag ska vara glad eller besviken. Undrar om dottern går med på att låta honom flytta hemifrån? Om han bara kunde lova att snällt sitta kvar i sitt nät i hörnet och inte komma krypandes upp på mitt ben vid frukostbordet, skulle jag absolut överväga att tillåta honom  bo kvar. Ska sova på saken nu.

 En fördel som han definitivt har är ju att både min och dotterns spindelfobi minskat flera grader sedan han flyttade in. Nackdelen han har (förutom det uppenbara att han är jävligt äcklig) så talar det faktum att vi ska måla om panelen i köket mot honom ganska rejält. Jag tänker iallafall inte sträcka mig så långt att jag målar runt honom.

Ja, så är det. Jag och dottern har startat upp en ganska okonventionell behandling av vår spindelfobi. Min fobi har jag haft så länge jag kan minnas och dottern verkar ha ärft den. Det har till och med gått så långt att jag fått åka hem från jobbet när en stor källarspindel dykt upp eller inte sovit på flera veckor för att jag VET att det finns en spindel i sovrummet.

I mars månad hittade jag en liten (faktiskt ganska söt spindel) i ett hörn i köket. Den hade byggt ett litet sött nät och satt där och väntade på godsaker. Eftersom jag klarar små spindlar rättså bra tyckte jag att detta var ett bra sätt att träna dottern på. Visade henne spindeln och hittade på små historier om dess familj, visade att den sprang och gömde sig bakom listen om man blåste på den osv... Detta har fungerat riktigt bra! Nästan för bra...

Idag några månader senare är spindeln snarare ett monster än en söt liten historieframkallande mångbening. Den har flerdubblat sin kroppstorlek och benen är snart längre än dotterns. Jag har fruktat ett tag nu att den ska ge upp sitt hem i hörnet och börja vandra mot vårt sovrum, tänkandes på hämnd för alla gånger vi blåst på den. Det värsta är att vi bara inte kan döda den nu! Den har ju liksom blivit en del av vår familj och på något konstigt sätt skulle jag sakna den om den försvann nu.

Så kom jag på lösningen, naturligtvis får den flytta ut! Det är ju sommar nu och den borde ju klara ett liv i det vilda även om vi skämt bort den med godsaker som flugor och andra småkryp. Fast när denna lösning uppenbarat sig för mig så händer det otänkbara, spindeln är borta! Vi kan inte hitta den någonstans, dottern är förstörd och jag med. Vet dock inte om det är för rädsla att den ska attackera mig eller av sorg. Vi får se om den dyker upp, annars får vi ha en minneshögtid. 

Visst hade jag gillat om solen sken och man kunnat sitta på gräsmattan och fika med glass och saft. Men jag stornjuter av regnet också! Inga måsten, ledig idag, levande ljus vid frukostbordet, nystädat, färdigtvättat, en oläst fototidning och underbara barn! Men framförallt njuter jag för att det är helt omöjligt att klippa gräset då det regnar. Kan sitta inne med gott samvete medans den gröna mattan växer så det knakar! Och dessutom känner jag att jag håller på och vinna den under sommaren ständigt pågående kampen mellan mig och min man. Eftersom jag jobbar i helgen blir det han som får klippa the gräsmatta with the gräsklipparen from hell:-)!!!

Hurra, hurra, det är en bra dag idag!

I vanliga fall spelar jag bara poker för att koppla av, brukar orka i en timma kanske men sen brukar jag tröttna och gå all in med skitkort för att få sluta spela. Men i kväll for speldjävulen i mig och jag lyckades vinna pengar på en freeroll. Kom iofs bara på 75:e plats och vann 0,10 euro men satan i gatan vilken rush jag fick! Nu börjar förstå var spelmissbruk kommer i från. Har också insett att jag faktiskt inte är helt urkass och feg, jag KAN faktiskt bluffa utan att bli utskrattad på internet. Jag hör nämligen till den här typen som tycker det mesta är pinsamt, det hjälper inte om inte en kotte vet vem jag är. Jag blir skitnervös när jag spelar poker och är livrädd att någon ska slänga åt mig en elak kommentar i chattfältet som; "f-ing newbie" eller "stupid idot". Undrar varför det är så? De har  ju ingen aning om ifall jag är Berit från Töreboda eller Rod Stewart...

Finns det verkligen ingen mer än jag som hatar fotboll? Eller sport överhuvudtaget för den delen? Att själv utöva sport har jag all förståelse för men att sitta som en soffpotatis och vråla åt små gubbar på tv:n som jagar en liten, liten boll ter sig helt sinnessjukt enligt mig. Så just nu sitter jag här, hyfsat illamående av matchen mellan Sverige - Malta. Maken har tusen åsikter och jag bryr mig troligen mer om svt:s testbild än om denna för mig helt ointressanta förteelse. Jag hatar verkligen all form av tv-sport, men samtidigt önskar jag verkligen att jag tyckte om det, tänk vad mycket bra det finnas att se då! Undrar om det finns någon kurs man gå för att lära sig gilla sport på tv?