Bättre sent än aldrig heter det ju... snickaren skulle ha kommit för flera veckor sedan men varje gång vi ringt har han skjutit upp det hela en vecka. Nu idag kom han så äntligen, ingen kan vara gladare än jag! Det lustiga är att inte förrän fyra minuter innan vår snickare rullade in på gården hade vi bestämt altanens form och var öppningarna ut i trädgården skulle bli, så väntan kanske ändå har haft sin funktion.

Maken har hyvlat, målat, oljat och grävt, allt för att förbereda för Gudens... förlåt, snickarens ankomst. Trots detta gick större delen av dagen åt till att gräva ut en mastodontsten som med några centimeter förstörde för själva bärlinans fäste (fina ord som jag inte har en aning om vad de står för). Överallt där man gräver finner vi mängder med stora och små stenar, de ligger i ett visst mönster så troligen har här stått ett hus förut. Lite spännande, vet ju att detta huset byggdes 1847 men jag har ingen aning om vad som stod här innan. Vi hittade en grisskelett i vardagsrumsgolvet när vi gjorde om grunden så något slags fähus kanske?

Nog om det, så här långt har vi iallafall kommit första dagen, lite plintar är klara och den arkeologiska utgrävningen är klar. Drömmen om en egen altan börjar ta form. Jag har så smått börjat kolla efter markiser, parasoll och segeldukar, någon slags skugga måste vi ha eftersom altanen har söderläge. Om vi har råd med det i år återstår att se, kanske blir att önska sig lämplig skugganordning i 35-årspresent nästa år. Tänk, nästa vecka vid den här tiden finns det ett golv att gå på här!